#22: Du gjorde så gott du kunde – med det du visste då

Det är så lätt att vara hård mot sig själv i efterhand.
Att döma med den visdom man fått – mot den som kämpade utan den.
Vi ser tillbaka och tänker: Varför sa jag inte nej? Hur kunde jag vara så naiv? Tänk om jag bara...

Men du glömmer en sak:
Du var där du var.
Du visste det du visste.
Och du gjorde så gott du kunde – med de förutsättningar du hade.

Det är lätt att glömma hur liten man kände sig. Hur ensam. Hur rädd.
Hur mycket mod det krävde att bara ta sig igenom dagen.
Du kanske inte valde det bästa – men du försökte.
Och det räknas.

Vi är så snabba med att ge andra förståelse.
Vi säger: “Du kunde inte veta bättre.”
Men när det kommer till oss själva blir vi domare, jury och bödel i ett.
Vi trycker ner, skäms, håller fast.

Men vet du – skam är ingen kompass.
Den visar inte vägen. Den binder dig vid gårdagen.
Och den hindrar dig från att leva fullt ut idag.

Det är inte svagt att förlåta sig själv.
Det är starkt.
Det är att säga: Jag förtjänar inte att straffas hela livet för något jag inte visste då.

Jag har också haft sådana stunder.
När jag blundat och önskat att jag bara kunde spola tillbaka tiden.
Men vet du vad jag lärt mig?
Det är inte där styrkan sitter.
Styrkan sitter i att se sig själv i spegeln och viska: Jag förstår dig. Jag förlåter dig. Jag går vidare med dig.

För det är ju så:
Du är fortfarande du.
Men du är inte samma du som då.
Du har vuxit. Lärt dig. Blivit någon som ser mer, känner mer, vet mer.

Och du har rätt att leva utan att ständigt titta bakåt.

Kanske finns det ett val du ångrar. En väg du inte tog. Ett ord du sa som inte går att ta tillbaka.
Men det är inte hela bilden.
Du är mer än dina misstag.
Du är också dina försök. Din längtan. Din vilja att bli bättre.

Så när du känner att självkritiken börjar ta över – påminn dig själv:
Du gjorde ditt bästa.
Och det räcker.

Om du behöver gråta – gråt.
Om du behöver be om ursäkt – gör det.
Men framför allt: ge dig själv tillåtelse att börja om.
Med kärlek. Med vänlighet. Med respekt.

Du är inte ditt förflutna.
Du är den som överlevde det.
Och det, om något, är värt att förlåta.