#26 Vad är det värsta som kan hända?

Vi har alla hört det.
Vad är det värsta som kan hända?
En fras som slängs ur i förbifarten. Som ska lugna, peppa, få oss att våga.

Ibland funkar det.
Vi skrattar. Vi kliver på. Vi testar.

Men tänk om vi tog frågan på allvar.
Inte bara i stunden innan ett scenskräckstal eller ett berg-och-dalbaneåk –
utan i de riktigt svåra lägena.

Vad är det värsta som kan hända – egentligen?
Att någon vi älskar dör.
Att vi förlorar hälsan.
Att något vi byggt upp rasar.

Jag har varit där.
I tankarna. I rädslan.
Och jag vet hur paralyserande det kan vara.

Men jag har också mött människor som gått igenom det värsta.
Människor som förlorat, rasat, överlevt.
Och många av dem säger samma sak:
Att det värsta också blev början på något nytt.

Jag tänker ofta på Anders.
Diagnos: obotlig cancer. Tre månader kvar.
Men det han pratade mest om?
Tacksamheten. Ljuset. Känslan av att vara levande.

“Jag har aldrig känt mig mer levande än nu”, sa han.
Och det har stannat hos mig.

Det vi fruktar mest behöver inte definiera oss.
Det kan – om vi låter det – fördjupa oss. Skärpa blicken.
Låta oss omvärdera vad som faktiskt betyder något.

Så nästa gång rädslan håller dig tillbaka,
och frågan viskar i dig:
Vad är det värsta som kan hända?
Ställ den igen. Men stanna kvar lite längre i svaret.

Och ställ sedan en till:
Vad är det bästa som kan hända?

För du är inte här för att du ska överleva livet.
Du är här för att leva det. På riktigt.