#49 Alla stormar river inte allt

Du har säkert hört uttrycken.
Efter regn kommer solsken.
Det som inte dödar, härdar.
Allt har sin tid.

Det är klyschor, javisst.
Men ibland bär de på en sanning som bara går att förstå efteråt.

För när stormen rasar som värst – då hjälper inga ord.
När du sitter på golvet i båten, och vågorna sköljer över dig – då spelar det ingen roll att någon säger att det kommer gå över.
Det enda du vill är att det ska sluta.

Jag vet. För jag har varit där.
Och även om jag inte är redo att berätta exakt vad som hände – så vet jag exakt hur det känns när allt faller.

När det väl tystnade, kändes allt förstört.
Men med tiden – och det tog tid – insåg jag något annat.
Allt hade inte gått sönder.
Något hade klarat sig.
Och något nytt hade till och med börjat gro.

Den här krönikan handlar inte om att försköna det svåra.
Vissa stormar är brutala.
Men de definierar inte slutet.
Ibland rensar de bara bort sånt som du ändå inte behövde bära.

Och när vinden väl mojnat – då finns där något kvar.
Du.
Lite skörare, lite klokare.
Men fortfarande här.

Så om du befinner dig i stormen just nu – håll fast.
Det kanske känns som slutet.
Men det kan också vara början på något du ännu inte kan se.