#54 När du ser dig själv med samma ögon

Det är dagen efter. Dagen efter Malmö Live.
Näst sista spelningen på turnén "Jag har inte tid" som jag nu rest landet runt med i ett års tid. Efter fullsatt salong. Efter applåder, blickar, skratt, tårar. Efter det näst sista kapitlet i en turné som burit mitt namn och min berättelse genom hela landet. Och även om kroppen är trött, så är hjärtat fullt.

Det var igår. Idag är något annat.
Idag är dagen efter.
Och det är ofta här som det viktiga händer.

För när strålkastarljuset slocknar och rummet tystnar – vem är du då? Vad viskar du till dig själv när ingen publik står kvar och jublar? Är det självkritik som smyger sig på? Eller lyckas du möta dig själv med samma kärlek som du så gärna ger till andra?

Den här veckan, mitt i februarirus och hjärtformat glitter, vill jag prata om en annan sorts kärlek.
Den som är svårast av alla.
Den till dig själv.

Självkärlek är inte att stå framför spegeln och skrika “Jag är bäst!”.
Det är att lyssna inåt och säga:
“Jag är okej. Också när jag inte presterar. Också när jag inte orkar. Jag är värd att älskas. Även när det inte finns en publik som bekräftar det.”

Det är lätt att förväxla självkärlek med egoism.
Men den stora skillnaden är att egoism säger “Jag först, alltid.”
Självkärlek säger “Jag också. Jag behöver få finnas med i mitt eget liv.”

Och vet du? När du möter dig själv med värme – då blir du också en tryggare plats för andra.

Så till dig som nyligen gett allt – i en föreställning, ett jobb, en relation:
Glöm inte att ge något också till dig själv.
Och till dig som står mitt i något tufft:
Släpp taget om kraven en stund, och bär dig själv varsamt.

Du behöver inte göra något storslaget idag.
Det räcker att andas.
Det räcker att finnas.
Det räcker med dig.