#63 Ett avslut och en början på samma gång

På lördag står jag på scenen på Stora Teatern i Göteborg. Det är turnéavslut för Jag har inte tid. Sista föreställningen. Slutet på en resa som burit mig genom städer, möten, skratt, gråt – och framför allt, genom mig själv.

Samma dag fyller jag år.

Det är märkligt hur livet ibland placerar två starka känslor precis bredvid varandra. Avslut och firande. Sorg och glädje. Lättnad och saknad. Det är inte svart eller vitt – det är allt på en gång. Och kanske är det just det som är livet.

Den här turnén har varit något alldeles särskilt. Jag har stått inför tusentals människor, men det har aldrig känts som "bara en show". Det har känts som ett samtal. En påminnelse. En rörelse. Jag har pratat om tid, men egentligen har jag pratat om livet. Om det vi glömmer när vi har för bråttom. Om det vi längtar efter men inte alltid vågar säga högt. Om att välja det som är viktigt, mitt i allting.

Och nu står jag inför det där som alltid känns lite extra – ett sista framförande. Jag vet att det kommer bli känslosamt. Inte för att det tar slut, utan för att det har fått finnas. För att jag har fått stå där. För att ni har kommit.

Att det också är min födelsedag känns som mer än ett sammanträffande. Det känns symboliskt. Som att något avslutas och något annat tar vid. Jag vet inte exakt vad, men jag känner en förväntan. En ny sorts längtan.

Så tack. Till alla er som suttit i publiken. Till er som mejlat, skrivit, kramats i foajén. Tack för att ni låtit mina ord landa i er. Det bär jag med mig vidare.

Och vet du? Jag har inte bråttom.

Jag har tid.