#66 Du är inte dina tankar

I förra krönikan skrev jag om backspeglar.
Om vikten av att se vart vi är på väg – istället för att fastna i det som varit.

Men ibland är det inte backspegeln som stör vår sikt.
Det är våra egna tankar.

Du vet de där rösterna som dyker upp.
Som viskar att du inte duger.
Att det du gör inte räcker.
Att du borde vara någon annan, någon bättre.

Och det märkliga är att vi ofta tror på dem.
Som om varje tanke vore en sanning.
Fast det inte är så.

Du är inte dina tankar.
Du är den som lyssnar på dem.
Och du kan välja vad du vill höra.

Det låter kanske enkelt.
Men vi vet båda att det inte alltid är det.
Särskilt inte de där dagarna när man ser sig i spegeln – och bara ser fel.
För mycket. För lite. För trött.

Men det går att träna om sitt sätt att se.
Att börja möta sin spegelbild med något annat än hårda ord.
Att stå kvar – och säga något snällt.

Barn gör det där naturligt.
De sträcker på sig. Ler.
Tycker om det de ser.

Sen händer något.
Vi lär oss att jämföra.
Döma.
Dra ner oss själva.

Men vi kan lära om.

Vi kan börja med att ställa en ny fråga:
Skulle jag säga det här till någon jag tycker om?

Om svaret är nej, då ska du inte säga det till dig själv heller.

Så nästa gång tankarna drar iväg med dig – stanna upp.
Lyssna.
Och välj klokt.

För du är inte vad du tänker.
Du är så mycket mer än så.