#74 När gnistan känns långt borta

I torsdagens krönika skrev jag om hur vi lyser starkast i mörkret.
Om att din styrka blir synlig först när du verkligen behöver den.
Men vad händer när du inte känner den alls?

När allt bara känns… tomt.
När gnistan du vet brukar finnas där inte gör det.
När viljan saknas. Orken haltar. Ljuset känns långt borta.

Det händer oss alla.
Och det säger inget om vem du är – bara om att du är människa.

Men det finns sätt att hitta tillbaka.
Inte genom att pressa fram energi du inte har.
Utan genom att börja i det lilla.

Ta ett steg.
Ett andetag.
En promenad utan mål.
Sätt på en låt du gillade förr.
Svara ärligt när någon frågar hur du mår.

Du behöver inte återuppfinna dig själv.
Du behöver bara röra dig några millimeter i rätt riktning.
För gnistan är inte borta.
Den vilar.
Och ibland väntar den bara på att du ska stanna upp – så den kan komma ikapp.

Din kraft är inte alltid högljudd.
Ibland är den ett stilla ja.
En vilopuls.
En tanke som viskar: Jag försöker igen.

Så nej – du behöver inte glänsa varje dag.
Men glöm aldrig att även glöd är ett slags ljus.